Att förstå en terrorist

Det är inte lätt att förstå vad som driver en människa till så hemska handlingar som ett terrorattentat. Men det är också svårt att förstå varför vi inte ens vill förstå. VARFÖR vill vi inte förstå? Varför vill vi inte ens FÖRSÖKA förstå? Varför vill vi inte förstå vad som driver en annan människas handlingar?

Jag läste en jämförelse, en klok jämförelse mellan en människas terrorhandling och ett tekniskt haveri. När det kommer till tekniska misstag är det självklart att vi vill utreda, förstå vad som gått snett, vem, hur och varför, allt för att kunna undvika liknande missöden i framtiden. Vi rent av kräver att detta görs. Men när det handlar om att förstå en människas drivkrafter och det som ligger bakom konstruktionen av tankar och viljor, då slutar vi lyssna. Istället dömer vi och anser att fördömandet räcker. En del anser till och med att det är dåligt att lägga tid och resurser på dylika utredningar.

Missförstå mig inte nu, självklart måste varje sund människa fördöma terrorhandlingar, krig, tortyr och allt annat uttryck för mänsklig galenskap. Men att fördöma en handling är inte samma sak som att döma människan bakom handlingen. Att fördöma utan att vilja förstå, vad säger det om oss själva? Och hur ska vi någonsin kunna förebygga om vi inte förstår bevekelsegrunderna?

Varför är vi så rädda för förståelsen? Jo, jag tror faktiskt att det återigen handlar om rädsla, vår egen rädsla. Jag tänker att vi någonstans djupt inom oss inte vill veta. Det är så mycket lättare att bara döma den andra människan. Döma någon som på ytan och i sina handlingar inte är som jag, någon som är ”en annan”. Någon som gör något som ”jag aldrig skulle kunna göra”, någon som är väsensskild ifrån mig, och som jag därför kan hålla ifrån mig, skapa ett avstånd till. Det är så mycket enklare att säga ”Det där är något jag aldrig kommer att förstå”, än att faktiskt försöka förstå.

Vi försvarar oss. Att inte vilja förstå är ett försvar. Ett försvar mot den möjliga insikten om att vi alla är människor med alla de sidor som utgör en människa inom oss. Allt det goda men också den potentiella frånvaron av det. Det som driver en annan människa skulle också kunna driva oss, om vi var i precis samma skick, mötte livet på samma sätt, gick lika länge i samma skor. Vi är alla byggda av samma material, vi tillhör samma helhet, kommer fram samma källa. Vi vet detta, innerst inne, därför vill vi inte se den andre. Vi vill inte se den människa som också är vi, den som speglar den rädsla som skulle kunna driva också oss utför branten. Vi vill inte möta den rädsla vi bär på, rädslan för att även vi skulle kunna göra vansinniga saker om det goda lämnade oss, om ljuset kvävdes och mörkret tog över. Så vi gör det lätt för oss, vi dömer människan och vill inte förstå.

Detta gäller inte enbart människor som står långt ifrån oss, terrorister, mördare och galningar i största allmänhet. Det gäller också i det lilla, de människor vi möter i vår vardag. De människor vi inte tycker om, de som går oss på nerverna, de som retar och irriterar oss. Försöker du förstå dem, eller dömer du? Gå till dig själv, ärligt, vill du förstå andra människor eller ser du dig själv som den som har rätt och gör rätt och det räcker med det?

Att vilja förstå en annan människa är en av grunderna för mänsklig samvaro och samexistens. Utan förståelse kan vi inte mötas, inte utvecklas, inte leva sida vid sida i fred. Men viljan att se och förstå andra innebär också att möta sig själv. Det andra visar oss är också speglar av oss själva. Hur mycket vågar du möta? Hur mycket kan du ta in, se och förlåta? Hur stor är din kärlek till andra och i slutänden till dig själv? Den som vill se fred på jorden behöver också sluta fred med sig själv. Alla sidor av sig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *