Att förlåta

x-defaultErrare humanum est, ignoscere divinum est. Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt.

En av de största lärdomarna, troligen DEN största, jag fått med mig i detta liv är Förlåtelse. Jag skriver det med stort F, Förlåtelsen förtjänar att skrivas med versaler hela vägen. Ingen av mina livsläxor har påverkat mig mer på djupet än just denna och jag är i evighet tacksam för de läromästare som bar mig fram till Förlåtelsen.

Dessa lärare bar en tuff uppgift; de sårade, trampade, klampade, svek och kränkte. Och jag slog tillbaka. Med full kraft. Varje gång. Ingen har någonsin behandlat mig illa med min tillåtelse, jag vet precis hur jag ska ta tillbaka min rätt, få upprättelse. Tro mig, jag vet hur den slipstenen ska dras. Men vart ledde den kunskapen mig? Blev jag lyckligare? Kunde jag göra det gjorda ogjort? Nej, men jag kunde bara inte låta bli att slå tillbaka, ta tillbaka det som var mitt. Så höll det på, historien upprepade sig, gång på gång. Samma mönster, olika varianter, olika scenarion, men samma andemening. Tills jag en dag förstod vad det handlade om, vad det EGENTLIGEN handlade om, vad dessa människor försökte lära mig, om mig.

En dag slog nämligen insikten till, jag glömmer det aldrig, glömmer aldrig det ögonblicket. Jag förstod nämligen, där och då, vad alltihop egentligen gick ut på. Nämligen min oförmåga att hantera svaghet, min egen och andras. Min oförmåga att acceptera människans fel och brister, mina egna och andras. Insikten som landade i mig förändrade mig på djupet, på cellnivå. Det jag förstått intellektuellt, det jag försökt hantera med min hjärna fick äntligen ett gensvar i min kropp.

Allt behov av upprättelse, allt behov att ”vinna”, allt behov av hämnd rann av mig där och då inom loppet av en millisekund. Jag hade kraften, jag hade förmågan, men jag använde den inte. Som en renande, svalkande bäck från självaste källan tvättade den bort allt detta. Jag Förlät. Jag Förlät den person som gjort mig allt illa där och då, men också alla andra som gjort mig illa under alla år som gått. I ett ögonblick, i ett och samma andetag, lättade dimman och det enda jag såg var hans och deras oförmåga, deras litenhet, deras mänsklighet. Och jag Förlät, Förlät dem alla och mig själv. Det jag kände var inte längre varken rädsla eller förakt, utan Kärlek, ren Kärlek. Det mänskliga felandet var deras men det var i mig det gudomliga skedde. Det var i MIG förlåtelsen ägde rum. Det var i MIG som spänningen släppte. Det var i MINA celler transformationen skedde. Det var JAG som fick t emot den största gåvan, inte de.

Från den dagen kan jag inte bli riktigt arg på en annan människa. Jag kan inte. Och jag kan inte heller vara rädd för andra människor. Där kärleken tagit plats finns inte längre rum för rädsla. Betyder det att jag låter andra trampa på mig? Absolut inte, men jag har inget behov av att slå tillbaka. Jag ser det mänskliga, det felbara, ser att det som sker handlar om den andra personen, inte mig. Det väcker inte längre någon ilska i mig, det finns ingen klangbotten av det slaget som kan resonera i mig. Jag vänder andra kinden till, stannar kvar eller går åt andra hållet – det beslutet äger jag. Men det finns inga negativa känslor kopplade till händelsen eller personen, bara en stark känsla av empati.

Jag önskar innerligt att jag kunde dela med mig av denna den största gåvan jag någonsin fått. Gåvan att Förlåta, gåvan som gör det möjligt att på riktigt släppa och gå vidare. Jag försöker att med ord beskriva men inser att det måste upplevas, inte med hjärnan utan med hjärtat, på cellnivå. Det enda jag kan göra är att berätta att den finns, att den välsignelse som Förlåtelsen innebär, är en sann befriare och en förmåga som alla besitter. Fortsätt söka den, fortsätt be om den, möt människor, även dina tuffa lärare, med hjärtat mer än hjärnan.

När Förlåtelsen når dig förändrar den din syn på dig själv och dina medmänniskor, den förändrar för gott. Förlåtelsen betvingar rädslan och släpper fram kärleken. Den stora, sanna kärleken som omfamnar helheten. Det är stora ord, jag vet, men det finns inga mindre ord som räcker till. Rädsla. Förlåtelse. Kärlek. Varken mer eller mindre. Det enda jag kan säga är, fortsätt att söka och försöka. Jag vet att du bär svaret. Jag vet att du kan.

6 thoughts on “Att förlåta

  1. Du önskar att du kunde dela med dig, Therese. Men jag vill säga att det gör du i in text idag. Tack!
    Jag har precis idag haft en upplevelse som inte nått cellnivå än, men jag vet att den kommer att göra det. Jag har inte riktigt förlåtit än men jag ser att jag kommer att göra det. För jag ser att de som jag tycker just nu gjort mig ont inte ser det jag ser, inte förstår det jag förstår….de har inte min horisont, mitt perspektiv. När jag delade min horisont insåg jag att det är bara att förlåta och gå vidare. Vi är alla mänskliga människor och kan inte se längre än vad våra erfarenheter, kunskaper och känslor möjliggör. Vi kan bara se och förstå så långt som vår egen horisont tillåter oss. Vi får förlåta för att det tar lite olika lång tid för oss att vidga vår horisont och förståelse. Tack för dina texter!

    • Åh, Tove…tack! Tack för att du läser och för att min text når dig. Ingenting, ingenting för mig gladare. Kram på din väg ❤

  2. Otroligt fin text. Ibland kan man känna att den man blivit så illa behandlad av, inte ens är värd att förlåtas.När man väl kommer till insikt, och i sina egna tankar kan gå vidare, kan förlåta, känns det som om en stor lättnad. Så om inte annat, jag förlåter för min egen skull.

  3. Läser, känner igen, drabbas av insikt, får en stor klump i bröstet och förstår vad jag måste göra….Tack Therese!❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *