Acceptans…

accepteraJag var på en föreläsning förra veckan, en föreläsning av och med Gunnel Ryner. Hon pratade då bland annat om tolerans, om att göra sig av med sina toleranser. Hon menade det i betydelsen att lösa upp allt sådant som du i dagsläget står ut med men som suger din energi; listan med dåliga samveten, vardagliga irritationsmoment och så vidare. Jag tänker att det inte särskilt svårt, inte svårt alls egentligen. Faktum är att jag gjort upp med den listan för ganska länge sedan och ihärdigt försöker undvika att det samlas nya saker på den.

Men så har vi steg två, de där irritationsmomenten som skapas av och i stor mån är avhängiga andra människor. Det går ju liksom inte att göra sig av med dem, de andra människorna. Det kan till och med vara så att de där andra människorna som skapar irritationsmomenten också är de som måste lösa dem, men så gör de inte det! Då kommer vi till nyckeln här i steg två. Det du inte kan förändra – acceptera det och släpp det. Nu blev det ju genast lite svårare, eller hur?

Acceptans, detta enkla men så hopplöst svåra. Var går gränsen för acceptansen? Det handlar ju inte om att fortsätta ”stå ut” med eländet utan faktiskt acceptera det. Om du inte släppt det, om det fortfarande irriterar dig, om det fortfarande tär på din energi, då har du inte accepterat det. Du har fortsatt stå ut med det.  Fortsätter du omedvetet försöka förändra det fastän du vet att det inte går? Eller fortsätter du bara uthärda, låta det ta din energi, för att du inte vågar ta konsekvensen av ett mer drastiskt beslut? Hur länge är det hållbart?

Att inte kunna förändra men heller inte kunna acceptera är att leva i ett konstant spänningsfält. Ett fält som suger energin ur kroppen så till den grad att du till slut inte har energi kvar att faktiskt göra något åt det hela. Du tvingas till en fulvariant av acceptans, du ger upp. Du accepterar inte, omfamnar inte situationen, du skapar ett avstånd till den. Och med uppgivenheten följer bitterheten.

Acceptans är för mig en stor nyckel. Acceptans är kärlek. Kanske den största, kanske den allra svåraste. Att kunna omfatta, omfamna, allt det jag önskar att jag kunde men inte kan förändra. Allt som ligger utanför min makt, utanför min förmåga, utanför min räckvidd och kraft. Jag menar självklart inte att vi inte ska kämpa för det vi tror på, det vi vill ändra på, men allt det där som vi INTE KAN ändra på, det bör vi omfamna som det är. Precis som det är. Eftersom det ÄR som det ÄR och ingenting vi kan göra kan ändra på det. Allt detta bör vi acceptera, omfamna. För vår egen skull. Det är svårt. Oerhört svårt. Det är det högsta. Det är kärlek.

Med detta sagt, det finns en sak du aldrig kan ändra på…en annan människa. Alla andra människor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *