25 år

Tjugofem år sedan. Så länge sedan är det sedan min man och jag träffades första gången, 29:e maj 1992. Två veckor senare hade vi i princip flyttat ihop, som en självklarhet skriven av en annan hand. Det kan gå fort när det är rätt.

Mycket vatten har runnit under många broar sedan dess. Barn har fötts och vuxit upp, hus har skaffats, trädgårdar har odlats och allehanda livsfrukter, söta som sura, har skördats. Sådant är livet, dagar med ömsom vin, ömsom vatten, toppar och dalar, sol och skugga. Det gäller att ta hand om dem alla.

Just denna dag, dagen då vi först möttes, har alltid haft en större plats i våra hjärtan än vår bröllopsdag i september. Dagen vi möttes var den stora gåvan, andra dagar är ett förvaltande av denna gåva. Ett hårt arbete? Nej, men liv, mycket liv, med allt vad det för med sig. Vi möter motgång, vi skördar framgång, vi står raka och vi stapplar, i livet. Att se sig själv, förstå sig själv, respektera sig själv och tillgodose sina egna behov och sin egen utveckling, och samtidigt finnas där för den andre. Att utvecklas var och en, tillsammans. Däri ligger konsten. Som jag ser det.

Vi har tränat oss i konsten i tjugofem år och vi fortsätter härifrån, en dag i taget. Du finns där för mig som jag finns där för dig, alltid, tillsammans lever vi. Vi ger varandra det finaste man kan ge, som Fred Åkerström sjunger i en av de vackraste visorna, ”Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *